Sjukt men sant.
Jag sitter och förbereder mig för hur jag kommer ta det när Arne går bort, för nu känns det som de inte är långt kvar och helt ärligt vet jag inte hur jag kommer ta det, bara minsta tanken på att han inte kommer finnas kvar hos oss får mina ögon helt tårögda, paniken och ångesten när min bästavän kommer försvinna från mig.
Vill inte ens tänka på det egentligen men kan inte sluta tänka på det när man ser att han blir sämre med åldren och inte orkar samma saker längre.. Och på det drar på sig en skada i hagen, och bara för ett halv år sen så togs ju Camal bort...
